Jag har dragit mig upp ur skiten och gnuggat armbågar med eliten.
Jag har spolat kröken, vill inte väcka flera spöken, och bryr mig inte nämnvärt om profiten.
Medelålders och lite sliten, väderbiten men desto mera inbiten.
Lite gubbig och pervers men bra på vers och på att skapa kontrovers.
Så jag skriver, men inte för att fördriva tiden, jag driver ut demoner, det är min lidelse.
Döden driver mig, den driver med mig, jag känner mig ibland som drivved, men drömmar om elden, lämnar mig inte ifred.
Blodet koagulerar och ännu ett år passerar, Ännu ett sår, som endast ett ärr får förtälja.
Men så länge jag kan välja, väljer jag att fortsätta, att skapa något att berätta.
Hungern härjar genom kroppen, för vad sinnena besvärjer, är inget lidande den sista droppen.
En urgammal best i nya kläder vill göra sig hörd, den ömsar sitt skinn utan nostalgi, och bjuder upp till fest när det åter är dags för skörd.
Den dansar till en välkänd melodi, på gravar av fäders fäder och jagar i skuggorna i våra städer, den bryr sig ej om din börd, i jakt på sin tribut.
Ångorna från förruttnelsen i staden gör mig berusad, i den vilda jakten är jag bestens musa, dess hunger känner inget slut.
Fåren är dess föda, slakten blir förödande, men i efterspelet av allt dödande, skapas ett eftermäle, ett genmäle, till det som var innan.
Platsen som en gång var vår har blivit en kyrkogård, medan besten mätt och belåten lägger sig i vila.